Sveriges bryggerihistoria
I Sverige fanns det år 1905 totalt runt 240 lokala bryggerier i varje liten by och småstad. Efter denna topp av bryggerikvantiteten minskar antalet bryggerier successivt.
Bryggeriindustrin föreskrevs ett antal skatter, bl.a. maltskatt som år 1940 förändrades till skatt på den färdigt framställda varuprodukten. Sedan dess har skattesatsen på maltdrycker höjts efterhand. Detta kan ses som en av anledningarna till det successivt minskade antalet lokala bryggerier; även omfattade försäljningsrestriktioner gjorde livet ytterligare svårt för bryggarna.
Utvecklingen under större delen av 1900-talet gick mot ett mer centraliserat produktionsklimat i och med förstatligandet av bryggeriindustrin. Motivet till socialiserandet av denna industri var främst att få ökat inflytande över bryggerinäringen vilket i sin tur leder till ett ökat inflytande över de faktiska konsumtionsvarorna.
Företagsklimatet omkring Sveriges bryggerinäring omvandlades efterhand till en storskalig industri med få bryggenheter och centraliserad tillverkning dominerad av Pripps (Pripps köptes upp av Carlsberg år 2000, men lever kvar som varumärke). Den massiva transportutvecklingen efter andra världskriget gynnade långdistansfrakten för öl och läsk vilket även det bidrog till ineffektiviteten som småbryggerierna hade jämfört med Pripps.
Mellanölsförbudet, stiftat 1977, hade särskilt stora effekter på de mindre bryggerierna. Mellanöl, ett starkare öl introducerat år 1965 i vanliga livsmedelsbutiker, fick ej längre säljas. De mindre bryggerierna missgynnades av detta då de var tvungna att producera en viss volym för att få bedriva ölhandel med Systembolaget.
En motreaktion mot centraliseringen inleddes under 1980-talet, då i synnerhet Spendrups, som precis bytt namn från Grängesbergs Bryggerier, förde in nytänkande i branschen. Pripps, som blivit ägt av Volvo genom försäljningen av Procordia, vaknade också till. Under slutet av 1980-talet var uppköp och avvecklingar någorlunda högfrekvent, då exempelvis Wårby blev en del av Spendrups.
Ett i stor omfattning ökat intresse för ölkonsumtion och ölbryggning genomsyrade Sverige under 1990-talet. En ny tillströmning av pubar är tecken på det. De stora bryggerierna började även brygga annat än lager, exempelvis ale (samlingsnamnet på överjäst öl).
Tillståndsgivningen för tillverkning förenklades även i samband med EU-inträdet. Privata aktörer beviljades arbeta inom grossist- och distributionsleden. Ett antal små bryggerier, ofta drivna av entusiaster, blev resultatet av detta. Dessa mikrobryggerier, ibland på gårdar, gjorde ofta nydanande ölsorter. Dessa hankade sig ofta fram genom den lokala försäljningen, t.ex. med folköl i de lokala butikerna.
I slutet av 1900-talet ändrade Systembolaget sina inköpsrutiner och lagerhållning, vilket kom de minsta leverantörerna till hårdare förhållanden. Omställningen fick en stor del av de lokala bryggerierna att lägga ner eller köpas upp. Under tiden växte en ny konkurrent till att bli den näst största leverantören av cider och öl, nämligen Koppabergs Bryggeri.
Under 2000-talet har de som klarade sig under omställningen av Systembolaget fösiktigt växt fram, som exempel kan nämnas Nils Oscar Bryggeri och Bränneri och Jämtlands Bryggeri. Samtidigt har nya mikrobryggerier startats under senare år, som t.ex. Nynäshamns ångbryggeri och Helsinge Ångbryggeri.